Dans på näthinnan

Orden borrar sig in i hjärtat,

som missiler har de målmedvetet nått fram.

Jag ställer frågor helt disparata, ingen röd tråd

frågorna ställs utan tanke på skapa reda i oredan.

Försöker gräva ett hål i något jag inte förstår.

Något jag inte vill förstå, men ändå kan relatera till på håll.

Frågorna flödar inifrån och magen har vänts ut och in.

Jag förstår inte varför jag inte är arg, varför jag inte skriker och spyr galla. Jag förmår inte. Men ställer frågor tvångsmässigt. Jag hör min röst, lugn och sansad… inuti skriker jag.

Jag kan inte ta in, inte andas, jag tror inte på orden men samtidigt tror jag att det finns mer bakom. Tudelat.

Tre kvinnor dansar på min näthinna med lätta steg morgonen därpå

Tre barfota kvinnor på en vacker sommaräng i skira klänningar - men jag minns bara två namn.

Frågar efter det tredje… utan anledning, utan att förstå varför det är viktigt. Det är betydelsefullt av ingen anledning alls. Jag mår illa.

Dansar de på min näthinna en vacker och solig sommarmorgon och jagar mig ur sängen, måste de åtminstone ha var sitt namn.

Om de ska dansa på min näthinna, bör de åtminstone ha presenterats även om de kom oinbjudna av mig.

Det jag kan kontrollera är inte invalsandet, men väl bestämt och personligt be dem lämna min retina.

Det fanns mer, och kanske fanns det mer än vad som förtäljdes, men det spelar ingen roll. Jag kan inte sluta nu. Ta tillbaka det som bränt fast i mitt hjärta. Lika lite som jag kan stoppa det varma som bubblar inuti, som missilerna inte lyckats utplåna.

eftersmaken

jag har landat,
halkat och fallit tillbaka - igen

eftersmaken är metallisk
och i ögonen blixtrar det till

för en tid hade jag glömt,
eftersmaken,
ordens makt
och tomheten

det ekar nu,
jag måste se till att fylla tomrummet - snabbt

återfå kontrollen,
känslan i benen
och doftsinnet

jag kravlar mig upp,
drar mig fram
och reser mig

eftersmaken är densamma,
varje gång
och det tar tid innan den slutar våldgästa mig i drömmarna, men också under dagen

jag hoppas att denna gång inte var på riktigt,
och att de kommande gångerna kommer vägra att infinna sig
så att jag kan glömma eftersmaken, för gott

En färggrann duk

Ledighet, det bär av

till amerika igen

storstad åtföljt av tropisk stad

flyg, värkande fötter, skratt

vänner som möts och omfamnar

det nya och förväntan på något annat, något nytt

nya vänner som möts -

mat, kultur, shopping, musik

virrvarret i träffen mellan människor,

ting och mötet med annan stad

fötter som rusar, bilar som susar,

kort som swishas, ögon som skrattar

jag tänker inte ta mig tid att blinka

tio dagar, tio dar’

jag blundar inte

vägrar missa något

nu bär det av,

tio dagar av förhoppningar,

mina diffusa men

en tydlig förväntan av flykt

Nu skenar jag, fort

fram och igenom -

även om jag inte vill komma ut på andra sidan.

Det befriande i att skena,

att inte ta sig tid till allt

utan att tillåta sig ryckas med, i och av
- av ögonblicken och existensen där och då.

Jag skenar nu, rusar iväg blint

Älskar flykten som suddar ut gränser som binder saker samman.

Älskar de suddiga konturerna –

de är berusande vackra och omöjliga att hålla fast vid.

Älskar hur färgerna flyter samman

och målar en stor gräll duk på näthinnan.

Kollision

Det har gått så fort

så självklart

så vackert, innerligt och ihoptrasslat

- en underbar liten boll.

Frågor, svar, skratt och allvar har löpt på

Dörrar som öppnats, gläntats på och vissa stängts igen

för att sedan öppnas igen på nytt senare.

Längtan som möts av värme

Tankar som möts av nya tankar

Förståelse som sällan skådats

Viljan av mer, fortare och nu -

som fastnat med en intensitet jag aldrig känt förut

Springer nu inte bort - utan emot.

Omfamnar värmen som en filt,

Drar den runtomkring mig,

Utan att varken vilja eller förmåga att kunna släppa den

Betänkligheter om besinning och lugn

har fått vingar och flugit upp på den klarblå himlen

utan att titta tillbaka ned

Frihet som möts av beroende

och det vackra i kollisionen, explosionen

perforerande

mörker
tårar,
sveda

ilskan i att göra sig själv skada
brinner inombords

kastas tillbaka, till olika scener av tillförsikt
arg på mig själv för att inte kunnat behålla den nu

fattar eld, lyser
och pyser till sist i ett hörn

försöker skramla ihop det som ligger utspritt
förmår samla ihop lite, tappar, tårar

det brinner inuti,
det brinner
och känslan är inte varm
utan skållhet - perforerande

Jord

Jag har gett dig kärlek
nynnat från mitt hjärta,
Blomstrande, Vackra

Stolthet och glädje,
lycka och kärlek
aldrig vänder jag dig ryggen

Smärtan kokar i mitt hjärta
som bankar hårt
I sömnen vilar jag tryggt i din famn

Fåglarna skrattar
blommorna sjunger
det gror i mitt hjärta
sjuder och bubblar,
bubblar, bubblar

Glädje och lycka
Jord jord jord!
jordjordjord...

sånt som får en att le

madickensnö (sådan fluffig som sakta dalar och oftast virvlar uppåt mer än nedåt)
fina vänner som ger perspektiv och tillåter en att bara kunna vara
god mat och nya oväntade recept
hur vårens solstrålar ger en fräknar
doften av nytryckta tidningar och magasin
rött vin när man tar första klunken och vet att man hade behövt en klunk igår, inte för att man måste men för att det hade känts lyxigt och behövts
sommarmornar som är ljusa och doftar sommarblommor i sinnet... och sommarnätter när gräset är täckt med dagg
fiskmåsar som skriker - tillräckligt långt bort
hur bra böcker får en att läsa när man promenerar och hur roliga böcker inte bara får en att le utan också att skratta högt
doften när man bakar
hur vackra färgerna på höstlöven är
hunden som morrar och pratar i sömnen samtidigt som han rycker och springer i luften
hur charmigt morgontrött han är, hur skönt det är att han är mänsklig
när man lyssnar på riktigt bra musik i hörlurar och inte kan låta bli att höja volymen och sjunga med - och struntar blankt i om någon skulle höra eller se
hur vackra tulpaner, pioner och ranunkel är
hur flygplatser ibland när man reser får en att känna sig mäktig och tillförsikten i att alla är på väg nånstans
hur glad man kan bli av att sitta bakom en bilratt med hög musik och vind i håret
hur underbara mornar känns när man svänger fötterna över sängkanten och pressar ned fotsulorna mot golvet, och vet. Ja vet, att den här dagen kommer bli bra,
riktigt bra
och ler brett
även om man inte vet varför,
och det är det som är det fina

hållpunkten

Som rymmer många rum.

Som skapar skydd, bäddar rent och ställer fram mat

*ler*

Som ställer frågor utan omtanke

Som gör rätt för att sedan göra fel, eller tvärt om.

Misstag som om du gjort dem själv inte bekommit

Kylan i strävandet är det som förtar.

Ansträngningen andas i nacken – tungt

det onaturliga i det som inte alls är vackert.

Som minsta stenen i skon. Skaver det

Sentid

Letar letar letar - småspringer

Vänder om, vänder ryggen till

Riktar in, riktar om!

Maraton - stafett

Tappar pinnarna,

Strör dem runt mig som plockepinn

Gråter, ler

Skrattar, hulkar

Rött vin - ett och två glas

Vänner, middag – värme glädje

Jobb, hem – fritid

Dåtid, nutid – Vitid

Sentid.

Staden

Promenad, snöknarr, ser på staden... husen, den tysta snön, tåg, träd, frost, båtarna uppdragna på land, ljuden, vattnet och rörelserna. Känsla av vad som är hemma, känsla av att staden är min. Stolt. Det är vackert, i sin enkelhet och stillhet. Under ytan finns även det röriga och även det mindre vackra. Så behövligt.

Känsla av att höra hemma och inte bara vistas är så mycket bättre. Inte att äga men att dela med andra, fast på helt olika sätt.Unika upplevelser som skapar en varm känsla i magen. Känslan av trygghet och hur mattan vävs samman och blir vacker och varm. Känslan att stå på gatan och titta upp mot ett hus där människorna rör sig, lever i värme och bråk. Att dela och tillhöra, att inte dela och inte tillhöra. Tillförsikten i valet.

Det vackra i det lilla

Trött på good-bye. Innerligt trött. Vill inte låta det definiera mig.

Lyckan att få sova på hans arm. Det behövdes. En skärva av lycka värmde i mörkret. Enkelt, värme och fint - om än tillfälligt. Enkelheten kanske föds ur till flyktiga. Ord som möts och frågor som undviks. Det vackra i det lilla. En trösterik snuttefilt ersätts av stundande ekande tomhet. Älska det vackra i det lilla och hur brister då inte stör.

Söker distraktion både för att fly och för att finna. Paradoxalt, komplicerat men ändå inte. Känslor som kommer och går. Men tankarna lika flyktiga som aska i vinden. Lättheten i det. Närhet, värme, rörligheten i sakernas bestånd. Oviljan av hjärtat att inte ge upp. Enkelhet möter komplexitet. Sökandet efter en yta som inte finns. En tromb drar fram, tårarna rullar inombords. Vilsen, men ändå så medveten om mycket.

Lurar jag mig själv i desperation. Fattar tag i min krage, väser folk vill inte ens försöka. Förstörd? Kanske tog den nåt jag ändå hade behövt. Två motpoler som tänts – resulterar bara i framåt läge utan att kunna bromsa.

Slow-motion och jag vill blunda men det går inte. Stanna går inte! Jag vill inte heller. Vatten som spills, något som inte undgås, det är inte vackert, det är därför man vänder det ryggen.