Staden

Promenad, snöknarr, ser på staden... husen, den tysta snön, tåg, träd, frost, båtarna uppdragna på land, ljuden, vattnet och rörelserna. Känsla av vad som är hemma, känsla av att staden är min. Stolt. Det är vackert, i sin enkelhet och stillhet. Under ytan finns även det röriga och även det mindre vackra. Så behövligt.

Känsla av att höra hemma och inte bara vistas är så mycket bättre. Inte att äga men att dela med andra, fast på helt olika sätt.Unika upplevelser som skapar en varm känsla i magen. Känslan av trygghet och hur mattan vävs samman och blir vacker och varm. Känslan att stå på gatan och titta upp mot ett hus där människorna rör sig, lever i värme och bråk. Att dela och tillhöra, att inte dela och inte tillhöra. Tillförsikten i valet.

Det vackra i det lilla

Trött på good-bye. Innerligt trött. Vill inte låta det definiera mig.

Lyckan att få sova på hans arm. Det behövdes. En skärva av lycka värmde i mörkret. Enkelt, värme och fint - om än tillfälligt. Enkelheten kanske föds ur till flyktiga. Ord som möts och frågor som undviks. Det vackra i det lilla. En trösterik snuttefilt ersätts av stundande ekande tomhet. Älska det vackra i det lilla och hur brister då inte stör.

Söker distraktion både för att fly och för att finna. Paradoxalt, komplicerat men ändå inte. Känslor som kommer och går. Men tankarna lika flyktiga som aska i vinden. Lättheten i det. Närhet, värme, rörligheten i sakernas bestånd. Oviljan av hjärtat att inte ge upp. Enkelhet möter komplexitet. Sökandet efter en yta som inte finns. En tromb drar fram, tårarna rullar inombords. Vilsen, men ändå så medveten om mycket.

Lurar jag mig själv i desperation. Fattar tag i min krage, väser folk vill inte ens försöka. Förstörd? Kanske tog den nåt jag ändå hade behövt. Två motpoler som tänts – resulterar bara i framåt läge utan att kunna bromsa.

Slow-motion och jag vill blunda men det går inte. Stanna går inte! Jag vill inte heller. Vatten som spills, något som inte undgås, det är inte vackert, det är därför man vänder det ryggen.