Liv som ger liv

Så kom han till världen den lilla räkan, gudmor har jag blivit åt en kär väns son. De små fötterna, den slappa nacken, det lena håret, det ömkliga gnyendet. Den lilla munnen och rynkan mellan ögonen, tätt slutna och den sökande blicken när han väl tittar. Hans blick letar och flackar och hans fingrar rör sig osammanhängande. Hans ben som är ihopdragna mot magen som en liten groda. Värmen från hans kropp.

Får mig att le, glädjas och ta emot en skärva av det mirakulösa i sammanhanget. Stolthet, ömhet, kärlek och förväntan som syns i de nyblivna föräldrarnas ögon blandas lite med känslan av overklighet men samtidigt förbluffelse över den nya uppgiften. Det vackra i litenheten, beroendet och överbeskyddandet. Den lilla kroppen som ger upphov till ny styrka och mod… att försöka ta an livet från ett nytt perspektiv men samtidigt behålla sig själv.

Det vackra i det lilla som också är det stora. Det vackra i människan som inger hopp.

Filmsekvenser

Smärta, tårar, besvikelse… ensamhet igen. Livet hann ikapp mig… igen. Snudd på parodi, skrattar dock inte. Filmklipp som spelas upp i mitt huvud i en enda röra - ultrasnabbt: sjukdomen, de otaliga läkarbesöken, lukten i sjukhusentrén, tårarna, läkaren som trodde jag var psykiskt sjuk, de otaliga duscharna och sömnlösa nätterna, hopplösheten, hulkandet vid julmiddagen när jag ville ge upp och inte kunde andas, materialförrådet jag blev inlagd på vid min första behandling blandas av scener från relationer… Tre jag minns särskilt väl. En väska som inte längre står kvar i hallen när jag kommer ut och borstat tänderna efter frukost. En kompakt tystnad som möter mig i en nedsläckt lägenhet där orden fastnat i hans hals. En vacklande röst i telefonen som krossar mitt hjärta två gånger under fem dagars respit. Samtliga gånger ingen förvarning och en mix av chock, tvivel, saknad och rädsla. Naiv kan tyckas, men en ärlig förväntar sig ärlighet tillbaka inte i engångsdos utan som vatten inte kan sluta rinna.

Överlevde cancern och blev stark på många sätt. Så svag i andra mått. Så paradoxalt. Så löjligt. Oförmågan att klara av flera motgångar parallellt men förmågan att bära en stor motgång i taget.

Varje gång faller en bit bort, för det man fått i utbyte kan inte ersätta. Svårigheten i att balansera rädslan och hoppet i vågskålen. Skapa tillit till att våga. Varje stund väl avvägd utifrån min förmåga. Därför känns slaget i ansikten mycket hårdare, för jag vet att jag gjort det jag kunnat, och kan därför bara konstatera att det inte räckt till. Kontot för ackumulerade motgångar är inte ett fan.

På samma stig som jag blivit stark har jag skaffat en uppskattning av det vackra och fina i det lilla och okomplicerade och på samma stig har jag hittat en limit som inte har särskilt hög kredit. För lika vackert någonting är lika smärtsamt är det att inse att det inte finns kvar.