En färggrann duk

Ledighet, det bär av

till amerika igen

storstad åtföljt av tropisk stad

flyg, värkande fötter, skratt

vänner som möts och omfamnar

det nya och förväntan på något annat, något nytt

nya vänner som möts -

mat, kultur, shopping, musik

virrvarret i träffen mellan människor,

ting och mötet med annan stad

fötter som rusar, bilar som susar,

kort som swishas, ögon som skrattar

jag tänker inte ta mig tid att blinka

tio dagar, tio dar’

jag blundar inte

vägrar missa något

nu bär det av,

tio dagar av förhoppningar,

mina diffusa men

en tydlig förväntan av flykt

Nu skenar jag, fort

fram och igenom -

även om jag inte vill komma ut på andra sidan.

Det befriande i att skena,

att inte ta sig tid till allt

utan att tillåta sig ryckas med, i och av
- av ögonblicken och existensen där och då.

Jag skenar nu, rusar iväg blint

Älskar flykten som suddar ut gränser som binder saker samman.

Älskar de suddiga konturerna –

de är berusande vackra och omöjliga att hålla fast vid.

Älskar hur färgerna flyter samman

och målar en stor gräll duk på näthinnan.

Kollision

Det har gått så fort

så självklart

så vackert, innerligt och ihoptrasslat

- en underbar liten boll.

Frågor, svar, skratt och allvar har löpt på

Dörrar som öppnats, gläntats på och vissa stängts igen

för att sedan öppnas igen på nytt senare.

Längtan som möts av värme

Tankar som möts av nya tankar

Förståelse som sällan skådats

Viljan av mer, fortare och nu -

som fastnat med en intensitet jag aldrig känt förut

Springer nu inte bort - utan emot.

Omfamnar värmen som en filt,

Drar den runtomkring mig,

Utan att varken vilja eller förmåga att kunna släppa den

Betänkligheter om besinning och lugn

har fått vingar och flugit upp på den klarblå himlen

utan att titta tillbaka ned

Frihet som möts av beroende

och det vackra i kollisionen, explosionen