Dans på näthinnan

Orden borrar sig in i hjärtat,

som missiler har de målmedvetet nått fram.

Jag ställer frågor helt disparata, ingen röd tråd

frågorna ställs utan tanke på skapa reda i oredan.

Försöker gräva ett hål i något jag inte förstår.

Något jag inte vill förstå, men ändå kan relatera till på håll.

Frågorna flödar inifrån och magen har vänts ut och in.

Jag förstår inte varför jag inte är arg, varför jag inte skriker och spyr galla. Jag förmår inte. Men ställer frågor tvångsmässigt. Jag hör min röst, lugn och sansad… inuti skriker jag.

Jag kan inte ta in, inte andas, jag tror inte på orden men samtidigt tror jag att det finns mer bakom. Tudelat.

Tre kvinnor dansar på min näthinna med lätta steg morgonen därpå

Tre barfota kvinnor på en vacker sommaräng i skira klänningar - men jag minns bara två namn.

Frågar efter det tredje… utan anledning, utan att förstå varför det är viktigt. Det är betydelsefullt av ingen anledning alls. Jag mår illa.

Dansar de på min näthinna en vacker och solig sommarmorgon och jagar mig ur sängen, måste de åtminstone ha var sitt namn.

Om de ska dansa på min näthinna, bör de åtminstone ha presenterats även om de kom oinbjudna av mig.

Det jag kan kontrollera är inte invalsandet, men väl bestämt och personligt be dem lämna min retina.

Det fanns mer, och kanske fanns det mer än vad som förtäljdes, men det spelar ingen roll. Jag kan inte sluta nu. Ta tillbaka det som bränt fast i mitt hjärta. Lika lite som jag kan stoppa det varma som bubblar inuti, som missilerna inte lyckats utplåna.