Orden borrar sig in i hjärtat,
som missiler har de målmedvetet nått fram.
Jag ställer frågor helt disparata, ingen röd tråd
frågorna ställs utan tanke på skapa reda i oredan.
Försöker gräva ett hål i något jag inte förstår.
Något jag inte vill förstå, men ändå kan relatera till på
håll.
Frågorna flödar inifrån och magen har vänts ut och in.
Jag förstår inte varför jag inte är arg, varför jag inte
skriker och spyr galla. Jag förmår inte. Men ställer frågor tvångsmässigt. Jag
hör min röst, lugn och sansad… inuti skriker jag.
Jag kan inte ta in, inte andas, jag tror inte på orden men
samtidigt tror jag att det finns mer bakom. Tudelat.
Tre kvinnor dansar på min näthinna med lätta steg morgonen
därpå
Tre barfota kvinnor på en vacker sommaräng i skira klänningar - men
jag minns bara två namn.
Frågar efter det tredje… utan anledning, utan att förstå
varför det är viktigt. Det är betydelsefullt av ingen anledning alls. Jag mår
illa.
Dansar de på min näthinna en vacker och solig sommarmorgon
och jagar mig ur sängen, måste de åtminstone ha var sitt namn.
Om de ska dansa på min näthinna, bör de åtminstone ha
presenterats även om de kom oinbjudna av mig.
Det jag kan kontrollera är inte invalsandet, men väl bestämt
och personligt be dem lämna min retina.
Det fanns mer, och kanske fanns det mer än vad som
förtäljdes, men det spelar ingen roll. Jag kan inte sluta nu. Ta tillbaka det
som bränt fast i mitt hjärta. Lika lite som jag kan stoppa det varma som
bubblar inuti, som missilerna inte lyckats utplåna.
