Liv som ger liv

Så kom han till världen den lilla räkan, gudmor har jag blivit åt en kär väns son. De små fötterna, den slappa nacken, det lena håret, det ömkliga gnyendet. Den lilla munnen och rynkan mellan ögonen, tätt slutna och den sökande blicken när han väl tittar. Hans blick letar och flackar och hans fingrar rör sig osammanhängande. Hans ben som är ihopdragna mot magen som en liten groda. Värmen från hans kropp.

Får mig att le, glädjas och ta emot en skärva av det mirakulösa i sammanhanget. Stolthet, ömhet, kärlek och förväntan som syns i de nyblivna föräldrarnas ögon blandas lite med känslan av overklighet men samtidigt förbluffelse över den nya uppgiften. Det vackra i litenheten, beroendet och överbeskyddandet. Den lilla kroppen som ger upphov till ny styrka och mod… att försöka ta an livet från ett nytt perspektiv men samtidigt behålla sig själv.

Det vackra i det lilla som också är det stora. Det vackra i människan som inger hopp.