Filmsekvenser

Smärta, tårar, besvikelse… ensamhet igen. Livet hann ikapp mig… igen. Snudd på parodi, skrattar dock inte. Filmklipp som spelas upp i mitt huvud i en enda röra - ultrasnabbt: sjukdomen, de otaliga läkarbesöken, lukten i sjukhusentrén, tårarna, läkaren som trodde jag var psykiskt sjuk, de otaliga duscharna och sömnlösa nätterna, hopplösheten, hulkandet vid julmiddagen när jag ville ge upp och inte kunde andas, materialförrådet jag blev inlagd på vid min första behandling blandas av scener från relationer… Tre jag minns särskilt väl. En väska som inte längre står kvar i hallen när jag kommer ut och borstat tänderna efter frukost. En kompakt tystnad som möter mig i en nedsläckt lägenhet där orden fastnat i hans hals. En vacklande röst i telefonen som krossar mitt hjärta två gånger under fem dagars respit. Samtliga gånger ingen förvarning och en mix av chock, tvivel, saknad och rädsla. Naiv kan tyckas, men en ärlig förväntar sig ärlighet tillbaka inte i engångsdos utan som vatten inte kan sluta rinna.

Överlevde cancern och blev stark på många sätt. Så svag i andra mått. Så paradoxalt. Så löjligt. Oförmågan att klara av flera motgångar parallellt men förmågan att bära en stor motgång i taget.

Varje gång faller en bit bort, för det man fått i utbyte kan inte ersätta. Svårigheten i att balansera rädslan och hoppet i vågskålen. Skapa tillit till att våga. Varje stund väl avvägd utifrån min förmåga. Därför känns slaget i ansikten mycket hårdare, för jag vet att jag gjort det jag kunnat, och kan därför bara konstatera att det inte räckt till. Kontot för ackumulerade motgångar är inte ett fan.

På samma stig som jag blivit stark har jag skaffat en uppskattning av det vackra och fina i det lilla och okomplicerade och på samma stig har jag hittat en limit som inte har särskilt hög kredit. För lika vackert någonting är lika smärtsamt är det att inse att det inte finns kvar.